Det känns som det aldrig tar slut med problem, försvinner ett dyker minst ett nytt upp.
I söndags när jag och Cealin var ute och gick var Zephyr med oss som han oftast var.
Han följde med även på hemvägen men stannade ett par hundra meter från huset. Eftersom jag inte mådde bra så valde jag att inte hämta honom igen utan litade på att han kom hem själv.... vilken han gjort flera ggr innan....
Nu hände det som inte fick hända.... han kom inte hem igen och vi har inte sett honom sedan dess..... vi har letat och letat i hela skogen, ropat och ropat men han är som totalt bortblåst. Vi hittar inte ens en hårtuss eller något.
Hade det inte varit så kallt ute kanske något hopp hade funnits kvar men nu känns det hopplöst.
Jag har så dåligt samvete för att jag inte gick och hämtade honom igen men vet samtidigt att det hjälper ju inte, man kan ju aldrig ändra det som hänt hur gärna man än vill....
Om det nu gått så illa som jag befarar och som magkänslan säger så hoppas jag att han fick dö fort och slapp plågas.
Min älskade Zephyr.
Valparna mår bra och har flyttat ut i köket nu. Det märks att dom tar mer och mer plats och vågar mer och mer. Det är ett härligt gäng killar som busar massor!!